Redan när jag läser hur jag valt att rubricera mitt inlägg inser jag hur klyschigt det låter.

Jag har börjat få en idé om vad jag efgentligen vill få fram här - känslan av alla de där valen man gör dagligen - allt från vilket pålägg man väljer på smörgåsen på morgonen - till valet av elleverantör eller valet av skola till barnen. Hur svårt det är att veta vilket av alla dessa val som är DET viktiga valet- DET valet där det inte får bli fel.

Hur sjutton ska man veta det?

Sedan ett drygt halvår är jag chef och ledare. Jag har fått prova på det mesta i gebitet i en rasande fart - rejäl ketchupeffekt.

Just nu provar jag rekrytering - vilket i skenet av omorganisering och kompetensskifte - faktiskt nästan känns likadant.

Alla dess otroligt begåvade och fantastiska talanger som söker jobb hos just oss. Å sen finns det bara EN plats.....de andra får nej. Mitt val - men också kandidatens val - är det ett stort val? och för vem i sådana fall?

Ganska tidigt i processen såg jag en särskild talang, oops kanske du tänker nu, så få man väl inte säga. Nä, det får man kanske inte, men jag tror att vi alla är människor och oavsett om vi säger det högt eller inte så klassificerar vi. Sen kan vi ändra oss.

För mig har bara känslan för talangen stärkts - å nu är jag rädd att jag dräpt min egen favortikandidat - att jag varit sådär sjukt överdrivet intensiv, som bara jag kan vara - och att kandidaten blivit livrädd.

Dumma mej....Prokrastinering......

I morse ringde telefonen. Det var en av mina allra bästa vänner. Hon har haft en tuff vinter där hon följt sin svägerska i kampen mot cancer. En kamp som svägerskan och de anhöriga förlorade.

När min vän ringde i morse hann jag inte mer än säga "hej" förrän jag hörde hur det brast för henne. Tårar och ohörbara ord i gråt forsar ur henne. Vad har hänt, stopp, berätta, lugna ner dig.

Hon sansar sig och berättar att det mest fruktansvärda har hänt. Hennes storasyster har tagit livet av sig, begått självmord. Igår vid den här tiden levde hon, idag är hon död, hon valde att avsluta sitt eget liv.

Det är svårt, kanske omöjligt, att sätta sig in i en annan människas situation. På ytan såg det "inte så farligt ut". Hon var gift och har tre barn. Alla barnen hemmaboende. Kanske inte helt nöjd med sitt äktenskap, men från tid till annan är det väl struligt i relationer. Framgångsrik i sitt skrå, vacker, frisk, och med leende på läpparna. Alltid hjälpsam gentemot andra, men bad sällan om hjälp själv. Svårt att prata om känslor, varför hon gärna uppfattades som rationell och känslokall. "Hon är den sista jag trodde skulle göra något sånt här"- säger min vän. Min vän som förlorat sin storasyster. De tre barnen som förlorat sin mamma. Maken som förlorat sin livskamrat och föräldrarna, som tvingas begrava sin äldsta dotter, för att hon valde att avsluta sitt liv. Det som ingen trodde att hon skulle göra.

Uppenbart är att det bodde en stor sorg och förtvivlan i henne. Så stor att hon inte visste annan råd än att ta till det mest drastiska - det mest oåterkalleliga.

Min vän berättar att hon har så många känslor i kroppen - och en av de stora känslorna är ilska - ARG - Hur kunde hon göra så här. Mot sina barn - sina barn.

Egoistiska hon.

Sen sorgen - smärtan att förlora sin syster och vän. Smärtan att inte ha sett hur hon mått. Skulden som sköljer över. Skulden som ingen egentligen bär ansvar att bära, men som alla de som är nära ändå bär på sina axlar.

Det gör ont att ta in - ont att känna.

Jag är lyckligt lottad - mina tankar går till min vän, hennes syskonbarn, hennes föräldrar och svåger.

Lite komiskt att det gått ända sedan juni 2013 sedan jag skrev. Kanske för att det skrivits för tomma ögon och öron, men frågan är ju vem jag skriver för merst? Mig själv eller den som kanske vill lyssna. Just nu för mig själv i alla fall.

Har haft en rent ut sagt skitdag, och det är faktiskt väldigt ovanligt. Misstänker dock att det kan bero på att jag kanske har ngt på G i kroppen. VårdAvMamma (dvs mig själv) kommer det att bli imorgon. 

Då ska jag utveckla och inveckla min skitdag idag. Tills dess. God sömn och hälsa

Jag försöker oftast att vara "snäll", eller jag tror mig åtminstone vara snäll. För sen har jag också läst två böcker "Konsten att vara snäll" och "Var bra" och inser att jag kanske bara är egoistisk. En av de saker som fyller mig med energi och som gör mig lycklig och glad är att få göra andra människor glada och kanske också lite lyckligare. Min filosofiska sida tänker....genomför jag då handlingar för att göra någon annan glad/lycklig eller för att det gör mig glad/lycklig.

Ex. I morgon är det midsommar. Chefen på mitt jobb, arbetar mycket och har lång resväg till och från jobbet. Jag är så glad att jag inte är gift med min chef, för då hade jag aldrig träffat honom. Men min chef är gift, men frun arbetar inte, och kanske hade inte det gått, för vem ska då ta hand om allt annat praktiskt kring att vara familj. Vad gör jag då för att vara snäll? Jo - skickar en blomma till frun och tackar henne för att vi på jobbet får låna hennes man i veckorna- och hälsar från hela vår avdelning. Belöningen/bekräftelsen jag får - 1) mina kollegor blir glada för att jag tänkt till = jag blir glad (bekräftad) 2) Jag tror att min chefs fru kommer att bli glad och överraskad = jag blir glad (bekräftad) 3) Chefen blir rörd, glad och överraskad = jag blir glad och bekräftad.

Jag vill tänka att jag gör det främst för att göra min chefs fru glad och inget annat - men kanske är jag bara en bekräftelsetörstande pretto-brutta, eller helt enkelt en helt vanlig Pensionshäxa.

GLAD MIDSOMMAR

Kärlek och nyfikenhet

Har efter flera års tankeverksamhet insett att det är mina två största drivkrafter. Ibland kanske också mina största hinder. Kärlek är så varmt, omtänksamt men också så sårbart. Med kärlek som drivkraft kan jag fastna i att inte vilja såra, inte vara medvetet eller omedvetet dum.

Så kan/får man inte tänka i jobbet har jag förstått. Jobbet är ju "bara" ett jobb och då ska du vara rationell. Men jag känner kärlek till jobbet också.....det finns inget annat sätt för mig att vara.

Just nu är jag i en sits där jag sitter på en tuva, en bekväm tuva, där jag har det bra, men jag ser att det finns andra tuvor där jag kommer att göra ett ännu bättre jobb. En tuva som nog är mer obekväm och svår att stå på, men som jag tror, om jag får den att frodas och växa till en fin ö, kommer att göra stor skillnad. Både för företaget jag arbetar för, våra kunder och för mig. Men jag sårar kanske honom, han som bossar för den tuvan jag är på nu. Jag vet att det låter dumt, jag hör det själv. han har ju säkert ett mycket mer rationellt förhållningssätt än jag. Han borde dessutom också inse att detta bör vara bäst för företaget och kunderna. Jag måste köra på det......för jag vill iaf vara på tuvorna på detta företaget, även om jag vet att det finns tuvor även på andra företag.

Förändringens vindar blåser

Kärlekens vindar också

//Pensionhäxan

Fick lite funderingar i helgen, igen.

Träffade två av mina allra bästa vänner. En av dem har just förlorat sin pappa, väldigt hastigt. Den andra har ramlat ned i en depression, som säkert många utanför skulle kalla "medelålderskris", och det kanske är en sådan. Hur som haver så mår de båda bara sådär. Vi träffades på frukost på ett hotell i stan. Vi skrattade, grät och försökte lösa livets gåta.

Min väns pappa, som dog, lämnade efter sig en förtvivlad fru och tre döttrar och barnbarn. Akut kris, begravningsentreprenör, präst, gravsten - en massa praktiskt som ska lösas - och mitt i allt det sorgen, känslomässig och oförutsägbar. Min vän vill inte vara med, hon vill inte se sin pappas namn på en gravsten, hon vill fly och om det inte går så vill hon i alla fall sörja på ett kontrollerat sätt, och veta när sorgen tar slut. Hon gråter, och mitt i allt gråt frågar hon om den vattenfasta mascaran håller för allt gråt, hon testar nämligen om hon kan ha den på begravningen. Mascaran sitter på rätt ställe.

Att bli äldre, min väns pappa blev 69 år, handlar oftast ganska lite om pengar, det handlar om livet. Pengarna spelar visst en roll för hur du vill och kan ha det livet, men det är så många andra saker som spelar in. Hälsan inte minst. Min väns mamma har blivit ensam. Hon är också 69 år och kan leva många år till. Om någon frågat henne som 40-åring hur hon vill ha det som pensionär tror iaf jag att hon självklart ville dela sitt liv med sin man och att det är just DET som är det viktiga. Livskamraten är så självklart en del av ditt liv att den t.o.m kan glömmas bort att nämnas i hur du vill ha det "sen", för du är underförstått NI. Alla resor, lantstället, golfen, blommorna i trädgården - allt det du skulle ägna din tid åt som pensionär - blir tämligen tomt utan någon att dela det med.

Jag tror nog att min väns mamma har alla möjligheter att träffa en ny livskamrat, men det var inte vad hon ville.

//Pensionshäxan

Lovar mig själv, att imorgon ska hjärnan gå in först på kontoret och klä skott för hjärtat som under ett par dagar tagit en alltför framträdande roll på jobbet. :-)